Hejdå USA
Nu är det strax dags att dra igen dragkedjan och ringa på taxi. Sen är det en väldans lång resa hem och det är nog inte förens jag landat som jag kommer känna hur det egentligen känns.
Just nu känns det inte så bra, jag vill helt enkelt inte lämna den här underbara platsen. Det är något som har byggts upp inom mig som jag är rädd att förlora hemma i Sverige.
Jag känner lite allt möjligt.
lite såhär.
Typ som om "jag sålt smöret och tappat pengarna"
Och lite
"Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge"
Lite blandat med
"Att våga är att tappa fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv"
Och
"Ett gott skratt förlänger livet"
Förlåt för ett helt förvirrat inlägg, men det är väl just precis så jag är just nu. Lite virrig och vilsen!
