Att bli någon
Ja mår bra nu. Det senaste året har jag inset mycket om mitt eget värde, vilket också har varit energikrävande. Det är nog en kombination av både insikt och längtan att vilja må bättre som tvingat mig att börja tro på mig själv.
Jag har vart otroligt självkritisk och det så länge jag kan minnas. Alltid tryckt ner mig själv, aldrig våga tala upp, aldrig vågat säga min åsikt, aldrig någonsin velat ha några dömmande ögon på mig. Jag har lixom aldrig trott på mig själv, på min förmåga och på den lilla lilla rösten inom mig. Jag har alltid lagt skulden på mina axlar och trott att jag helt enkelt inte är värd något, nada, INGET! Ingen framgång, inga vänner, ingen kärlek absolut ingenting av någonting.
Men tiden har gått och jag har funderat tänkt och vridit, haft fina människor som påminnt mig om hur bra jag är och helt plötsligt har mina tankar vänt. Det är sorgligt att jag under så lång tid har låtit samhället, världen och andra bestämma vad som gör mig lycklig och lyckad. Jag har i hysteri jagat efter att ”bli någon” och så plötsligt sitter jag här 29 år fyllda och inser att jag redan är någon. Mig själv!
